Monthly Archives: januari 2010

we’re not supposed to be lovers

Ibland undrar jag, hur började allt? Nu snackar jag inte om evolution, en högre makt vid namn Gud, artificiell intelligens eller annat hoppsan, utan jag pratar om hur jag egentligen upptäckte ett band vid namn Billy Talent.

Jag kan inte riktigt minnas det ordentligt, var det radion, MTV eller kanske YouTube? Allt jag minns är att jag ville kasta mig ut genom fönstret och skrika glädjetjut. För jag lovar er, för min egna del så hade bandet allt i just den tiden av mitt liv. De har allt fortfarande, därför en det en total lycka att lyssna på deras musik. För att inte tala om hur underbart det ska bli att se dem live om 6 dagar. Jag kommer inte ens kunna sitta still i skolan, jag kommer att skaka av förväntningar. Efter att ha sett deras spellistor från andra konserter på denna turné så är jag otroligt taggad.

Men först är det fina Thåström på torsdag. Två underbara konserter efter varandra. Här får ni därför någonting fantastiskt.

Pepp-låt för Thåström
Pepp-låt för Billy Talent

La Marche de l’empereur

Idag har jag återigen varit hemma och varit sjuk. Känslan har varit som ett skruvstäd mot mitt huvud och ont i majoriteten kroppen. Jag vill verkligen inte vara sjuk, men jag hoppas på att kunna gå till skolan imorgon. För nu när kvällen har kommit så känner jag mig bättre. Huvudvärken finns där, även lite möjlig feber, men jag kan röra på mig; något som var ganska omöjligt igår.

Jag vill ialla fall tipsa er om en film som jag såg idag. Den är ganska gammal, men såg ni inte den när den kom ut så bör ni göra det så snart som möjligt. Den heter La Marche de l’empereur, den svenska översättningen blir Pingvinresan. Den måste vara den finaste naturdokumentären någonsin. Förutom en del som fick mig att känna mig ganska förbannad. Men annars var den jättefin. Se den nu!


(bildkälla)

all that you feel is tranquillity

Jag måste erkänna att mina förhoppningar på konserten igår var ganska ljumna. Man har sett spellistan och vet då ungefär vad som kommer att spelas. Men inte var jag beredd på det som skulle komma. Dock tyckte jag att det skulle bli jätteroligt, och det var det verkligen!

Showen var otroligt snygg och bidrog mycket till upplevelsen. Jag kommer aldrig dock att förstå delen med rymddräkter under Enjoy the Silence. Jag var säker på att Jezebel skulle spelas men istället gör Martin Gore fantastiska versioner av Insight och Home. Min favoritlåt som DM någonsin har gjort, In your room, spelas till en otrolig ljusshow och de självklara låtarna är med.
Men vad som förvånade mig, och som fick mig att skrika ett glädjetjut, var det allra första extranumret. På restaurangen vi åt på innan hade vi diskuterat låtlistan och vad jag verkligen önskade att de skulle spela var den underbara Dressed In Black. Så jag blev ju såklart överlycklig när Martin Gore går ut på scenen i extranumret och tar mikrofonen för att framföra denna låt. Fullkomligt underbart!

En snygg Personal Jesus avslutar bandet med och Scandinavium har fått bevittna en av de snyggaste konserterna någonsin. I alla fall av de som jag har varit på.

Mådde dock illa under konserten (kunde inte stå upp under en längre tid så det var tur att vi hade sittplats), en blandning av för mycket mat, rök från scenen, en snabb gång från restaurangen och lukten av godis och popcorn. På vägen hem gick jag i en riktigt sakta takt och idag låg jag däckad på soffan under både filt och täcke. Mår fortfarande kasst med illamående och huvudvärk. Inte bra. Så otroligt typiskt, jag tillåter mig aldrig att bli sjuk när jag har skola. Hoppas på förbättring så snart som möjligt.

policy of truth

Glöm second-handbutiker. De bästa kläderna finns i föräldrarnas garderober.

men jag älskar fortfarande second-hand…. för alltid

I’m waiting for the night to fall, part 2

Oh yes, imorgon drar vi igång konsertvåren på riktigt. Depeche Mode i Scandinavium, herre gud vad roligt det ska bli! Blir dock inte ståplats utan sektion istället, men det är lika bra det. Vi har nästan exakt samma platser som första gång som jag såg Depeche i Scandinavium, vilket var riktigt bra platser (även om jag är nästan helt säker på att vi sitter lite längre ifrån scenen denna gång) för vi kunde se bandet när de kom ut från backstage och gick upp på scen, vilket var jätte-häftigt.

Jag har lånat en väldigt passande t-shirt också för konserten imorgon, en t-shirt som fick mycket uppmärksamhet på Arvikafestivalen förra året när Christer hade på sig den.

Men som vanligt inför konserter så ställer jag mig alltid frågor innan, saker som vore roligt att se om de faktiskt stämmer.
1. kommer det att ta ungefär lika lång tid för Dave att ta av sig skjortan och kavajen som förra gången i Scandinavium?
2. kommer Martin att sjunga både Home och Jezebel?
3. kommer de att spela Stragelove?
4. hur många händer kommer att vifta i luften under Never let me down again?

Svaret till den sista är nog ganska självklar. Varenda en.

favorit i repris: last night on earth (utan bilder)

Jag bestämde mig för att göra en favorit i repris. Detta inlägget skrevs den 12 oktober 2009 och handlar om min upplevelse under Green Days konsert i Stockholm.

Jag sade en sak till Christer igår när vi satt på planens sjätte rad av människor framför scenen. Jag har nog inte riktigt förstått att jag snart ska få se ett av mina absoluta favoritband.

Visst låg det en sanning i det för jag var mest exalterad när den fulla, rosa kaninen dök upp på scen och Rock n Roll Radio med Ramones spelades. När det sista ackordet i låten togs och Joey yttrade sina sista ord så släcktes arenan ned och jag minns att jag började att skrika. Jag minns Song of The Century, att jag var ytterst glad. Plötsligt, från ingenstans kändes det som, så sprang Tré ut på rampen och sedan tillbaka för att sätta sig bakom trummorna. Jag minns gitarrens ackord till 21st Century Breakdown men jag var mest hyper under de få sekunderna som detta varade. Sedan vände jag mitt huvud åt höger, såg Mike, och tårarna forsade ned för mina kinder.

Jag hade även den dagen gått och funderat (och tjatat) om vilka låtar som skulle vara underbara att få höra. Det fina var att de spelade alla (förutom F.O.D). She, American Eulogy (Mikes solo!), Minority (en låt som jag dock tror aldrig kommer att tas bort från låtlistan), Brainstew/Jaded, Welcome to Paradise, King for a day, The Static Age…. listan kan göras lång över vilka låtar jag blev överlycklig av.

Men vissa saker var inte så bra. Jag var nära att kvävas flera gånger och idag är mina armar ömma av slag, 1 minut in på konserten hade män i 25 – 30 års åldern (seriöst, vet ni inte bättre?) trängt sig före och puttade undan taniga tjejer i min egna ålder plus mig själv. Jag nöp dem i midjan (en kille reagerade, jag gav honom mitt bitch-ansikte), slog dem i ryggen, rev dem på armen, gjorde allt för att återfå min plats. Sedan letade jag upp Christer och vi ställde oss tillsammans på en jättebra plats, med 3 rader av människor fram till scenen.

Jag undrar egentligen hur många gånger jag grät den kvällen men jag var så slut efter halva konserten att jag inte kunde skrika, hoppa eller sjunga med i låtarna. Några gånger var jag underbart nära Billie Joe, flera gånger försökte jag få någon i bandet att reagera när de såg åt mitt håll, jag skrattade så att jag nästan skrek när Tré ställde sig upp och ”sjöng” iklädd hatt med blommor, solglasögon och en röd spets-bh utanpå skjortan, jag dansade så att mina fötter var svullna och gjorde ont. Allt detta efter att i 40 minuter köat i kyla och ösregn för att få komma in i Globen.

Efter konserten så kastade Tré ut massvis med trumpinnar. Jag fångade en, men den slets ur min hand. Skit samma, jag har sett Green Day live! Jag har gråtit, sjungit mig hes och jag är så lycklig! Jag har varit meter ifrån mina älsklingar, speciellt Mike.

never let me down again

Minns ni solsken till klockan 9? Varma dagar men svinkalla nätter? Jag minns dem. Jag vill ha tillbaka dem. Slänga in kappan i garderoben, dra fram jeansjackan. Tunna klänningar, gröna parker, konserter på utomhusscener och årets första picknick.

Inte för att jag vill ha hög-sommar, men jag vill ha vår. April, du får gärna dyka upp nu, tack!



bilder från Valborg 2009